|
HUD [skin, iho]
Choreography and Performance: Anna Stenberg Sound , lyrics and Costume: Anna Stenberg Funded by: Eugène, Elisabeth och Birgit Nygrens Stiftelse, Jenny and Antti Wihuri Foundation, Espoo City, Helsinki City. Special thanks to: EMMA Espoo Museum of Modern Art, Tero Hytönen/ EMMA. Elísabet Gunnarsdottir/ Arts Iceland Residency, Isafjördur, Erkka Hänninen/ performance video and support. Pictures: Paula Virta/ EMMA, Mitchell Van Eijk Translations: Anna Stenberg |
|
|
Dansverket Hud [skin, iho] FIN
tarkastelee ihonalaisia kokemusmaastoja ja ihon pintaa pitkin eteneviä narratiivin aavistuksia. Taktiiliset muistelmat nivoutuvat koreografiseksi verkoksi, liike punoutuu kuin lihallisuuden verkkokalvoille. Kohtaukset matkustavat omiin ja muiden kertomuksiin. Kirjoittamani tekstit ja nauhoittamani äänet taas tuovat intertextuaalisen maaston kohtauksiin. Teksti ja ääniaallot kannattelevat liikkeen, samalla valuuttavat itsestään merkityksiä meneillään olevaan liikkeeseen. Tanssikohtauksen referenssimaailmaan kuuluu Nefertiti: muinainen vallan nainen, kuningatar ja kuitenkin historiakirjoista yllättävän häivytetty. Olen lähestynyt kohtauksen liikkeellisiä teemoja Caroline Criado Perezin kirjan Näkymättömät Naiset (Invisible Women - Databias in a World Designed for Men, 2019) lukien. Kohtaus Warm teoksessa HUD [skin, iho] ei ole kirjan näyttämöllistämisen ele, kohtauksen sisältö on kuitenkin syntynyt rinnakkain lukijakokemuksen ja siitä kumpuavan reflektioinnin kanssa. |
Dansverket Hud [skin, iho] SVE
utforskar den topografi av erfarenheter som samlas av huden till minnen och aningar av narrativ och berättelser. Ett koreografiskt nät av erfarenheter och dess rörelser utspelas i köttet och hudens olika lager, så som synintryck återspelas på ögats näthinna. Scenerna flyter mellan egna och andras berättelser. De texter och ljudspår jag skapat bidrar med ett intertextuellt landskap för scenerna. Vågor av text och ljud håller rörelsen flytande, samtidigt som de medför associationer som sipprar ut i den pågående rörelsen. Till verkets referensramar hör Nefertiti, forna tiders härskarinna och mäktiga drottning, vars spår i historieböcker trots allt är relativt tunt utskrivet. Jag har närmat mig scenens rörelsespråk läsande Caroline Criado Perez’ bok Osynliga kvinnor (Invisible Women - Databias in a World Designed for Men, 2019). Scenen Varm i verket HUD [skin, iho] är inte en iscensättning av boken, rörelsespråket har därmed skapats parallellt med läsarupplevelsen och reflektion angående. |
The Dance Work Hud [skin, iho] ENG
explores the topography of experiences that gets collected by the skin. Tactile memories form a landscape where hints of stories and narratives can dance. A choreographic net of skin memory replay in movement, as visions may replay as if still being seen by the eye. Scenes travel between the stories of one's own and the stories of others. Text and soundscapes created by me brings intertextual surroundings to the scenes and body in motion. The pulse of text and sound support the movement, while also providing associations, meanings and significance. As a point of reference stands Nefertiti, the ancient ruler and queen, who’s story and influence is somewhat toned down in many a history book. I have approached the movement material of the scene, reading the book Invisible Women - Databias in a World Designed for Men (2019) written by Caroline Criado-Perez. The scene Warm in HUD [skin, iho] is not an attempt to choreographically dramatize the book, the scene has however been created side by side with the reading experience. |
BEIGE
|
WARM
|
EMMA, Espoo Museum of Modern Art: DIALOGEJA/ DIALOGER/ DIALOGUES artworks in proximity to dance scenes:
Leena Luostarinen - Nefertiti tuoksujen puutarhassa/ Nefertiti i Dofternas Trädgård/ Neferiti in the Garden of Fragrances, 1998.
Rasheed Araeen - Chaar Pellay, 1968–2017.
Haegue Yang - Sonic Celestial Rope – Iridescent Dodecagon Loose Curl (2021),
Kain Tapper - Sarkofag (1994).
Leena Luostarinen - Nefertiti tuoksujen puutarhassa/ Nefertiti i Dofternas Trädgård/ Neferiti in the Garden of Fragrances, 1998.
Rasheed Araeen - Chaar Pellay, 1968–2017.
Haegue Yang - Sonic Celestial Rope – Iridescent Dodecagon Loose Curl (2021),
Kain Tapper - Sarkofag (1994).
|
WARM FIN HUD [skin, iho] teoksen kohtaus Warm tapahtuu dialogissa Leena Luostarisen Nefertiti tuoksujen puutarhassa (1998) ja Rasheed Araeen konstruoima Chaar Pellay (1968-2017)- taideteoksien kanssa. Lämpimänväriset elementit keskustelevat visualisella tasolla, samalla kun tanssikohtauksen tuomat assosiaatiot, etäisyydet ja toiston merkitykset yhdessä rakentavat monitulkintaisen hetken. Kohdattuani Leena Rouhiaisen teos Nefertiti tuoksujen puutarhassa, saattoi näiden teoksien vuoropuhelu minut jatkoajatuksiin useiden Nefertitin kaltaisista historiallisista naisten kohtaloista: miten näistä on tai pikemmiten ei-ole kirjoitettu ja kerrottu, historiaan, seuraavien sukupolvien löydettäviksi ja jatkettaviksi. Caroline Criado- Perezin kirja tekee ansiokkaasti näkyväksi mahdollisen syyn: miten näkymättömäksi naisen perspektiivi on ajattelemattomuudesta johtuen jäänyt, läpi aikojen ja yli geografisten rajojen. Arkisempana ja henkilökohtaisella tasolla kohtaus työstää kysymyksiä siitä, mille valtaistuimelle asetamme milloinkin oman elämämme muistot ja havainnot? Minkä verran nimenomaan kykymme muistaa on avainasemassa merkitysten luomisessa? Miltä merkityksien pintaan nouseminen ja vuoroin syvyyksiin uppoaminen tuntuu kehossa, joka tanssissa ajattelee liikkuen? Kohtauksessa kuullut tekstit ovat tanssitaiteilija Anna Stenbergin kirjoittamia. Pohdin siis tanssin työskentelyssäni sanoiksi pukemisen merkitys historiallisesta perspektiivistä. Näen kielellisen ja miksei muunkin ilmaisun valintojen ketjuuntumisena: mitä valitsemme huomioida, miten puemme havaintojamme sanoiksi, miten jätämme sanallistamisen muille löydettäväksi? Sanallistamisesta muodostuu näin etabloitumisen ele. Se, mistä puhumme ja kirjoitamme, säilyy läsnäolevana ja vaikutusvaltaisena poissaolevanakin. Se mitä jätämme sanoittamatta uhkaa uppoaminen unohduksiin. Runollinen logiikka yhdistyy taktiiliseen poetiikkaan. Esityksenä toteutuva tanssin hetki on tapani osallistua naisen perspektiivin näkyväksi tekemiseen. Haluan luoda taideteoksien keskustelun, jonka katsominen assosioituu kunkin katsojan omista kokemuksista omatulkintaiselle katsojakokemukseksi. BEIGE FIN HUD [skin, iho] teoksen kohtaus Beige toteutuu ympyröiden taideteokset Sonic Celestial Rope – Iridescent Dodecagon Loose Curl (Haegue Yang, 2021) ja Sarkofag (Kain Tapper, 1994). Liikemaailmaltaan kohtaus jatkaa ihopinnan muistoihin ja kuvitelmiin palaamiseen. Siinä missä kohtaus Warm kurottaa ja kierii kahden teoksen etäisyyden alueella, pyrkii Beige paimentamaan tilan teokset yhteen, vuoropuheluun. Soitettavan Sonic Celestial Rope antaa kohtauksen herkullisen potentiaalin kuroa yhteen myös äänitetyn ja live-hetkenä kuullun äänimaiseman. Tuudittava ääni nousee, laantuu, muuntuu, muistuu mieleen ja keskustelee tilassa soivan herättelevien ja toisaalta hienovaraisten kellojen helinän kanssa. Olen myös halunnut tarttua tarinalliseen köyteen. Kuten EMMA-näyttelyn esittelyssä kuulin, on taivaaseen ulottuvan köysi merkityksellinen sadussa, jossa kaksi lasta pakenee nälkäistä heitä jahtaavaa tiikeriä. Lapset onnistuvat lopulta pakenemaan turvaan, taivaan köyttä pitkin ylös kuuksi ja auringoksi, tai taivaan tähdeksi. Museossa, Celestial Ropen läheisyydessä lepäävä lyhyehkö, korkeahko Sarkofagi taas tuo minulle mieleen toiseen, surullisemman ja mielikuvituksettomamman tarinan loppu: Minkäkokoiset kehot mahtuisivat lepäämään juuri tähän Sarkofagiin? Mille taivaan köyttä pitkin kiipeäminen onkin metafora? Loppuiko satu oikeasti onnellisesti ja helpotukseen, vai onko satu kuin lohduttava muistamisen ja kuvittelemisen uni, maan päälle jäävien lapsien vanhempia varten? Kreikkalainen sana Sarkofagos tarkoittaa myös lihansyöjää, sillä sarkofagin tarkoitus on ollut maadoittaa ruumista. Kun köysi ja sarkofagi asettuvat samaan tilaan vierekkäin, toisaalta toisesta näkökulmasta peräkkäin toisiaan kuin jahdaten, puhuu tilanne minulle elämän ja kuoleman kysymyksistä. Tanssikohtaus käy oman kiertokulkunsa näiden teoksien tilassa ja välissä. Se soittaa kelloa kuin herättääkseen muutoksia liikkeellisiin tapoihin, jotka kumpuavat tanssijan muistosta käsitellä erilaisia arkisia esineitä ja rakentuvat koreografiaksi jossa toisto ja improvisaatio vuorottelevat. Dramaattisen elämän ja kuoleman kysymysten rinnalle olenkin halunnut tuoda arkisten toimien kehon liikeratoja, tanssittuina. Samalla asetun näyttämölle aikuisena naisena, jonka keho konkreettisella tavalla kykenee tai ei kykene kantamaan elämän ja kuoleman taitekohtia. Assosioin jo pian Schrödingerin kissaan, vaikka siinä onkin jo pidempi tarina. |
VARM SVE HUD [skin,iho] verkets scen Varm utspelas i dialog med konstverken av Leena Luostarinen: Nefertiti i dofternas trädgård (1998) och Rasheed Araeen: Chaar Pellay (1968-2017). Varma nyanser i konstverken samspelar på ett visuellt plan, samtidigt utvecklar dansverkets koreografiska lek med avstånd, repetition och rörelsebaserade associationer ett ögonblick för konstnärlig dialog och ett flertal tolkningsmöjligheter. När mitt arbete som danskonstnär mötte Leena Rouhiainens verk Nefertiti i dofternas trädgård slungades jag in i tankar om kvinnliga öden som Nefertitis: i vilken mån har eller oftast inte har, dessa skrivits om, i historien, för kommande generationer att hitta och fortsätta berätta? Som svar på frågan varför, erbjuder åtminstone delvis Caroline Criado- Perez’ bok perspektiv: case för case framgår i den hur ofta och i vilken utsträckning det kvinnliga perspektivet har gjorts osynligt genom tiden och över geografiska gränser. På ett vardagligt och personligt plan utforskar scenen frågor om hur de egna minnena och sinnesförnimmelserna prioriteras och uppmärksammas. I vilken mån är speciellt förmågan att minnas fundamental för skapandet av betydelse och uppfattande av orsak-samband? Jag uppfattar dansen som ett i kroppen-varande tänkande, köttsligt funderande. Hur känner kroppen av betydelsefullhet och hur dessa ömsom stiger till ytan och åter sjunker ner i djupet? De texter som gästar scenen är skrivna av danskonstnär Anna Stenberg. Med andra ord, jag reflekterar över betydelsen av att klä i ord, ur ett historiskt perspektiv. Jag ser det språkliga uttrycket och varför inte även annat uttryck som en kedja av val: vad väljer vi att uppmärksamma, välja ord för, hur låter vi dessa hittas av andra efter oss? Att artikulera i ord blir till ett etablerande göromål. Det vi talar och skriver om lever vidare och förmår fortsättningsvis påverka oss. Det som förblir osagt försjunker så småningom i glömska. Vid sidan av uttalade ord vill jag som danskonstnär även ställa kroppens kapacitet för minne i rörelse. En poetisk logik och taktil poesi möts. Dansföreställningen utspelas som en stund där det kvinnliga perspektivets rörelse görs synligt. Jag strävar efter att skapa ett förlängt ögonblick, där konstnärlig dialog olika konstverk emellan, blir till vars och ens individuella tolkning av de egna associationer och erfarenheter som spelar med i åskådarupplevelsen. BEIGE SVE HUD [skin, iho] scenen Beige utspelas runt och kring konstverken Sonic Celestial Rope – Iridescent Dodecagon Loose Curl (Haegue Yang, 2021) och Sarkofag (Kain Tapper, 1994). Scenens rörelsespråk fortsätter återkomma till hudens spår av minnen och fantasi- intryck. Då scenen Varm sträcker och kränger sig i avståndet mellan två konstverk, strävar scenen Beige att valla samman de två verken i utrymmet. Det instrumentaktiga verket Sonic Celestial Rope erbjuder delikat potential för att sammanföra det inbandade och det i stunden spelande ljudet. Det vaggande gnolandet stiger, sjunker, förändras och för dialog med de skirt men även uppväckande ringandet av de många små klockorna i verket. Jag har även velat gripa tag i den sagolika tråden som konstverken spelar an på. Som det framgick i EMMA-utställningens presentation av konstverken, är det himmelska repet av stor betydelse i sagan där två små barn flyr undan en blodtörstig och hungrig tiger. Barnen undkommer tigern genom att klättra upp för det himmelska repet, ända upp till himlavalvet, där de stannar trygga, de blir till sol och måne, eller stjärnor på himlavalvet. I museet, inte långt ifrån detta himmelska rep, ligger konstverket Sarkofag, en förhållandevis kort och hög kista i trä. Det grekiska ordet Sarkofagos betyder köttätare, då kistans funktion var att snabbt bryta ner den döde kroppen till jord. Jag kan inte låta bli att fundera över sagans möjliga andra slut. För hur små är inte de kroppar som förväntas rymmas i denna sarkofag? Att klättra upp i trygghet eller att sväljas av köttätaren är kanske inte två vitt skilda alternativa slut på denna saga, utan co-existerande tillstånd. Är sagan egentligen till för att vyssja ro i de kvarvarande sörjande föräldrarna? Här är konstverken utplacerade att dela rum, invis varandra, eller jagande varandra, på ett sätt som för mig ställer frågor om liv och död. Runt dessa kretsar dansscenen Beige. Dansen ringer i repet för att väcka fram förändring i de rörelsepår som bottnar i dansarens minnen av handskandet med olika vardagliga föremål. Dessa skapar en dramaturgi där repetition alternerar med improvisation. Vid sidan av dramatiska och ödesmättade frågor kring liv och död har jag velat hämta de fysiska minnesbilderna av vardagen, dansade. Samtidigt intar jag scenen som vuxen kvinna, vars kropp i sig på ett konkret sätt kan eller inte kan bära nytt liv. Jag associerar till Schrödingers katt, fast då står vi nog inför en längre historia. |
WARM ENG The HUD [skin, iho] scene Warm, takes place in dialogue with artworks of Leena Luostarinen: Nefertiti in the Garden of Fragrances (1998) and Rasheed Araeen: Chaar Pellay (1968-2017). The warm colours of the artworks converse on a visual level, while the choreographic play with proximity, distance, associative movement and repetition brings forth a multi-interpretable moment of dialogue between artworks. When the dance scene met the work of Leena Rouhiainen, Nefertiti in the Garden of Scents, resulted this for me in further associations regarding how women and their stories throughout history have, or often have not, been written down for future generations to be found and continued. Some answers or patterns of reasons for why this is, provides Caroline Criado- Perez’ bok, where she, case by case, elaborates on how often and to what extent the female perspective has been made invisible, throughout time and across geographical borders. Through movement I approach this on a personal and ordinary level: how do I prioritize and attend to my own perception, memories and experience? I also ponder upon to what extent the capability to remember is fundamental to the creating of meaning and the understanding of significance as chain reactions. I view dance as a bodily- thinking. How does it feel in the body when meaning and significance alternately springs to the surface and sinks back into the depths? Texts presented on stage are written by the dance artist Anna Stenberg. In other words, with this work, I ponder upon the significance and importance of putting words to-, historically perceived. I see the expression through language and why not also other forms of expression, as a chain of choices: what we choose to notice, name and word, becomes what can be found and continued by later generations. To articulate becomes an act of establishing. What is talked and written of may continue to influence us, what is left unsaid will with time be forgotten and disappear. Side by side with language I here place the memory of the moving body. The poetic logic and the tactile poetry meet.The dancework takes place as a moment where the female bodily perspective is made visible. As a dance artist, i want to create this moment to enable dialogue between artwork of different nature to come together with individual associations and experiences awaken while witnessing the scene. BEIGE ENG HUD [skin, iho] the scene of Beige takes place in the circuit of artworks Sonic Celestial Rope – Iridescent Dodecagon Loose Curl (Haegue Yang, 2021) and Sarkofag (Kain Tapper, 1994). The movement material of this scene continues to trace memories within the layers of skin and meat. Where the scene of Warm reaches and wrangles in the distance between two artworks, strives Beige to herd together the artworks of this space. The sonorus artpiece Sonic Celestial rope provides delicate potential for merging the recorded and the live-played sound. The calmly rocking humming rises and sinks, transition and converse with the subtle but still awakening sound of many small bells. I also wanted to play the chords of the lullaby, the stories told. As presented by EMMA- Exhibition, the Celestial Rope plays a significant part in the story of two small children who are chased by a hungry tiger: The finally manage to escape by climbing the celestial rope all the way up to the sky, where they can stay safe, turning into the sun and moon, or many a star. In the EMMA-museum, not far from this Sonic Celestial Rope, rests the artwork Sarkofag. In Greek, the word sarcophagus is derived from the word meat-eater, since the function of a Sarkofag was to enable the body to decompose. Is the space here shared by the rope and the meat-eating tiger? The works seems, at first hand, to offer two options of the outcome for the children in the story. I can’t help but picture how small the size of one or two bodies, able to fit in that Sarkofag, have to be. Perhaps the two works are not either-oring the outcome of the escape but a co-existing view on it: perhaps the lullaby is not providing a happy ever after and sweet dreams, but serves as comfort for grieving parents left behind. How the artworks are placed in proximity to each other rises questions of life and death. Around and between these artworks circulates the dance of Beige. The movement meets the sounding of the bells, to spring change into the tracks of everyday-life movement derived from the memory of the body and the skin. The movement of handling ordinary objects builds up into a choreography where repetition and improvisation alters. The danced traces of everyday-life and the ordinary unfolds within the frames of the circle of life and death, while the dancer as an adult female brings to stage a body that can or cannot carry new life. My associations jump to the conundrum of Schrödingers cat, eventhough that's a longer story. |
UPCOMING:
22.2.2025- 28.2.2025
Asbestos Art Space, Kristianinkatu 16, Helsinki. Shows and installation.
PAST EVENTS:
14.12.2024
Klo 13:00 & 13:30 EMMA Espoo Museum of Modern Art, 2.krs/våning/floor. Scenes Beige, Warm.
14.11.2024
Klo 17:00 & 17:30 EMMA Espoo Museum of Modern Art, 2.krs/våning/floor. Scenes Warm, Beige.
28.8.2024
Klo 17:00 Isafjördur Culture House, Iceland. Scenes Höst, Warm.
8.2.2024
Klo 17:00/ 17:30/ 18:00/ 18:30 EMMA Espoo Museum of Modern Art, 2.krs/våning/floor. Scenes Warm, Beige, Green, Dark.
22.2.2025- 28.2.2025
Asbestos Art Space, Kristianinkatu 16, Helsinki. Shows and installation.
PAST EVENTS:
14.12.2024
Klo 13:00 & 13:30 EMMA Espoo Museum of Modern Art, 2.krs/våning/floor. Scenes Beige, Warm.
14.11.2024
Klo 17:00 & 17:30 EMMA Espoo Museum of Modern Art, 2.krs/våning/floor. Scenes Warm, Beige.
28.8.2024
Klo 17:00 Isafjördur Culture House, Iceland. Scenes Höst, Warm.
8.2.2024
Klo 17:00/ 17:30/ 18:00/ 18:30 EMMA Espoo Museum of Modern Art, 2.krs/våning/floor. Scenes Warm, Beige, Green, Dark.